Innehållsförteckning

Introduktion

Klimatet är en av vår tids ödesfrågor. Idag har många företag, myndigheter, organisationer och privatpersoner insett att de både måste och kan göra någonting för att motverka klimatförändringar. Vi har skrivit klimatkompensationshandboken för dig som vill veta mer om klimatkompensation.

Varför en handbok om klimatkompensation?

Det finns en stor affärsmättig nytta i att proaktivt arbeta för att minska sin klimatpåverkan, vilket många företag och organisationer redan har insett. Man kan göra mycket inom den egna organisationen för att minska sin klimatpåverkan. Att klimatkompensera innebär att ta ansvar för de utsläpp som återstår genom att finansiera utsläppsreduktioner utanför verksamheten.

2010 tog vi på Tricorona Climate Partner, som äger klimatkompensera.se, fram den första versionen av klimatkompensationshandboken. Ämnet var då relativt nytt, informationen var begränsad och många frågetecken fanns.

Klimatkompensation är numera en etablerad tjänst och alltfler företag och organisationer inser att klimatkompensation är en liten men nödvändig del av lösningen på klimatfrågan.

Många undrar hur klimatkompensation fungerar, vilken klimatnytta det gör, hur man undviker felsteg och hur klimatkompensation platsar i en klimatstrategi. Det är också svårt för upphandlare av tjänsten att veta vad man får i leveransen, när man får det och när man bör betala.

Klimatkompensationshandboken har skrivits för att svara på dessa frågor och för att ge läsaren möjligheten att ta ställning i frågan samt ställa krav på sin leverantör av klimatkompensation!

Varför en handbok från Tricorona Climate Partner?

Vår strävan är att alla företag och organisationer tar sitt klimatansvar. Därför hjälper vi våra kunder att förena affärsnytta med klimatnytta. Vi vet att det lönar sig att ha en ambitiös klimatstrategi.

Tricorona är världsledande inom högkvalitativ klimatkompensation, med över 215 FN-registrerade projekt. De flesta inom förnybar energi och energieffektivisering. Tricorona är också ledande vad gäller utveckling av projekt som utöver FN: s krav även möter Gold Standard Foundations kriterier. Gold Standard är en märkning som miljörörelsen tagit fram för klimatkompensationsprojekt av högsta kvalité. FN-registrerade projekt som dessutom är Gold standard-certifierade är det mest trovärdiga sättet att klimatkompensera på.

Förutom den faktiska klimatnyttan förändrar våra projekt vardagen för miljontals människor genom exempelvis bättre tillgång till energi, bättre hälsa genom minskade lokala föroreningar, nya arbetstillfällen, förbättrade kommunikationer m.m. Många av projekten bygger dessutom på svensk miljöteknik och främjar därför en av Sveriges viktigaste exportindustrier.

Utöver klimatkompensation erbjuder Tricorona konsulttjänster inom klimatområdet och hjälper företag att ta fram ambitiösa klimatstrategier. Att samarbeta med Tricorona är att välja en trovärdig klimatpartner.

Med klimatkompensationshandboken vill vi dela med oss av vår kunskap och våra erfaren- heter inom klimatområdet. Vi hoppas att kunna inspirera och vägleda er till ett långsiktigt klimatarbete. Hör gärna av er om ni vill veta mer.

Trevlig Läsning!

Hälsningar från oss på Tricorona Climate Partner AB

Läsguide

 Miljörevisor: Handboken beskriver hur påståenden om klimatkompensation kan kontrolleras och även hur klimatkompensation bäst beskrivs i hållbarhetsredovisningar.

Kommunikatör/marknadsförare: Handboken beskriver hur man kommunicerar Klimatkompensation, vilka kommunikationsfallgropar som finns och hur man undviker dem.

VD/Säljchef: Handboken beskriver hur en ambitiös klimatstrategi, där klimatkompensation ingår, kan leda till ökad försäljning av produkter och tjänster.

Varför ska man klimatkompensera?

Vad är klimatkompensation?

Man kan se klimatkompensation som en ”avfallshanteringstjänst” där man betalar någon annan för att ta hand om sitt avfall i form av koldioxidutsläpp. Det finns flera olika sätt att klimatkompensera, bland annat genom utsläppsrätter eller med utsläppsreduktioner från oreglerade eller reglerade klimatprojekt.

Klimatkompensation – en del av klimatstrategin?

• Klimatredovisning, beräkning och uppföljning av den klimatpåverkan verksamheten har.
• Klimatåtgärdsplan, med mål för att reducera verksamhetens klimat- påverkan samt åtgärder för att nå målen.
• Klimatkompensation, finansiering av utsläppsreduktioner utanför verksamheten, motsvarande de utsläpp man ännu inte lyckats reducera.
• Klimatkommunikation, kommunikation om verksamhetens klimat- insatser som inspiration för andra att också ta sitt klimatansvar.

Grön elproduktion i Indien

Det storskaliga vindkraftsprojektet Karnataka med sina 43 vindturbiner förhindrar att 66 300 CO₂e når atmosfären varje år. Den elektricitet som genereras här skulle annars kommit från fossila bränslebaserade kraftverk som är den vanligaste energikällan i Indien. Projektet är certifierad av både CDM och Gold Standard. 

Hur fungerar klimatkompensation? 

Klimatkompensation kan bygga på utsläppsrätter eller på reglerade eller oreglerade klimatkompensationsprojekt. Det är viktigt att förstår skillnaderna mellan de olika formerna av klimatkompensation för att säkerställa att man som köpare faktiskt får den klimatnytta man betalar för. 

Tre huvudformer av klimatkompensation

På den svenska marknaden förekommer tre sätt att klimatkompensera:

• Klimatkompensation genom utsläppsrätter, där man betalar för makulering av en utsläppsrätt från EU:s handelssystem i syfte att begränsa den europeiska industrins möjligheter att släppa ut växthusgaser.
• Klimatkompensation genom FN-reglerade CDM-projekt, där man betalar för en konkret åtgärd som ska minska utsläpp av växthusgaser genom exempelvis utbyggnad av förnybar energiproduktion. Projekten ingår i FN:s Clean Development Mechanism (CDM) eller Joint Implementation (JI), delar av Kyotoprotokollet där projektens klimatnytta granskas och verifieras av FN.
• Klimatkompensation genom oreglerade projekt, där man betalar för en åtgärd som ska minska utsläpp av växthusgaser genom exempelvis trädplanteringar, utbyggnad av förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Projekten står utanför FN-tillsyn och annan systematisk granskning.

Klimatkompensation – en del av klimatstrategin

För att utveckla en trovärdig klimatstrategi behövs fyra viktiga delar som samspelar i en återkommande process:

• Klimatredovisning, beräkning och uppföljning av den klimatpåverkan verksamheten har.
• Klimatåtgärdsplan, med mål för att reducera verksamhetens klimat- påverkan samt åtgärder för att nå målen.
• Klimatkompensation, finansiering av utsläppsreduktioner utanför verksamheten, motsvarande de utsläpp man ännu inte lyckats reducera.
• Klimatkommunikation, kommunikation om verksamhetens klimat- insatser som inspiration för andra att också ta sitt klimatansvar.

För att utvärdera och jämföra alternativen finns fem grundkriterier att ta hänsyn till.

5 grundkriterier 

vid val av klimatkompensation

Det viktigaste att tänka på vid köp av klimatkompensation är att den innebär en verklig klimatnytta. Detta bygger på ett antal delkriterier:

Så fungerar klimatkompensation med utsläppsrätter

Klimatkompensation med utsläppsrätter bygger på att man som privatperson, eller företag utanför systemet, på frivillig basis köper upp och makulerar utsläppsrätter från systemet – på så sätt tvingar man industrierna att minska sina utsläpp ännu mer än EU-kommissionen planerat.

Att klimatkompensera på detta sätt bygger på att det finns ett underskott av utsläppsrätter i systemet – att det finns färre utsläppsrätter än industrin behöver. Om det finns ett överskott i systemet, är den utsläppsrätt man köper en rätt som ingen behöver.

Lågkonjunkturen under 2009 har lett till kraftigt minskad industriproduktion i Europa och därmed också till minskade utsläpp. Detta innebär att det finns ett överskott av utsläppsrätter i systemet, då industrierna inte når upp till sitt utsläppstak.

Systemet hade under sin första period (2005–2007) ett stort överskott av utsläppsrätter. De utsläppsrätter som då köptes i klimatkompensationssyfte kan därmed inte anses ha påverkat Europas utsläpp under perioden.

Andra handelsperioden gäller för 2008–2012, och EU stramade åt tilldelningen denna gång för att undvika ett överskott. Tilldelningen fastställdes dock före finanskrisen 2008. Den efterföljande lågkonjunkturen ledde till kraftigt minskad industriproduktion i Europa och därmed minskade utsläpp, med resultat att det än en gång finns ett överskott i systemet. I januari 2011 uppskattades överskottet fram till 2012 till cirka 360 miljoner ton koldioxid.

Denna gång kommer ett eventuellt överskott att föras över till nästa handelsperiod, 2013–2020, och det ser i dagsläget ut som att det totalt sett kommer att finnas ett underskott under perioden 2008–2020, såvida det inte sker någon ytterligare oförutsedd händelse som leder till en minskning i industriproduktion.

Detta innebär att klimatkompensation med utsläppsrätter eventuellt åstadkommer en klimatnytta inom Europa, men vi kommer inte veta med säkerhet förrän mot slutet av nästa handelsperiod, alltså 2020. Klimatkompensation genom utsläppsrätter ger därför osäker klimatnytta.

Klimatkompensation med FN-reglerade klimatprojekt (CDM/JI)

Kyotoprotokollet ställer krav på i-länder att minska sina utsläpp. Protokollet tillåter att en del av dessa utsläppsreduktioner kan åstadkommas genom investeringar i andra länder, såvida investeringarna sker enligt en av de två definierade mekanismerna för klimatkompensationsprojekt:

• Clean Development Mechanism, CDM, för investeringar i projekt i länder som Kyotoprotokollet räknar som u-länder
• Joint Implementation, JI, för investeringar i projekt i länder som Kyotoprotokollet räknar som i-länder.

Målet med dessa mekanismer är att åstadkomma utsläppsreduktioner där pengarna räcker längst, vilket ofta är i utvecklingsländer. Där är energisystemen ofta mer koldioxidintensiva än i industriländer och därmed ger samma investering långt större utsläppsreduktioner än i ett i-land. JI har hittills inte tillämpats i någon större skala, med bara en handfull implementerade projekt. CDM har däremot lett till tusentals projekt runt om i världen som sammanlagt minskar koldioxidutsläppen med uppemot en miljard ton varje år. Även om CDM- systemet skapades som en mekanism för att reglera staters bindande åtagande under Kyotoprotokollet, kan det också användas av individer och företag som på frivillig basis vill kompensera för sina klimatpåverkande utsläpp. Denna frivilliga klimatkompensation utgör därmed en höjning av ambitionen jämfört med staternas bindande åtagande, dvs. en klimatnytta utöver det som bestämts i Kyotoprotokollet.

Så fungerar klimatkompensation med CDM-projekt

Kunden betalar ett företag som utvecklar ett CDM-projekt, och därmed finansierar de utsläppsreduktioner som projektet skapar. CDM-systemet har välutvecklade kontrollmekanismer för att säkerställa att projekten uppfyller Kyotoprotokollets kriterier samt för att löpande kvantifiera klimatnyttan.

Kontrollen sköts av oberoende auktoriserade revisorer som rapporterar till FN. Det mest centrala kriteriet i FN:s utvärdering är additionalitet: att projektet inte hade blivit av utan CDM. Det är kundens garanti att pengarna gör nytta.
Varje CDM-projekt granskas kontinuerligt för att beräkna den faktiska utsläppsreduktionen under den aktuella perioden, vartefter FN utfärdar utsläppsreduktionscertifikat, eller CER (Certified Emission Reduction), i motsvarande mängd.

Dessa certifikat kontoförs i ett internationellt registersystem, med unika serienummer som innebär att varje CER är spårbar till projektet som skapade det. Certifikaten utgör därmed ett bevis att leverantören skapat den klimatnytta som kunden beställt. Certifikaten makuleras (av kunden eller leverantören) i registret, vilket innebär att klimatnyttan oåterkalleligt tillfaller kunden.

Kunden kan vara ett företag som vill klimatkompensera på frivillig basis, men utsläppsreduktioner från CDM-projekt kan också användas av företag inom EU:s utsläppshandelssystem eller av stater som har förpliktelser under Kyotoprotokollet. Detta innebär att frivillig klimatkompensation som bygger på CDM-projekt har samma effekt på den europeiska industrin som klimat- kompensation med europeiska utsläppsrätter. Läs mer om utsläppsrättsystemets klimatnytta på sidan 17–18.

Projektkategorier inom CDM

Klimatkompensationsprojekt inom CDM-systemet kan handla om allt ifrån att samla in metan från avfallsdeponier till förnybar energiproduktion eller energieffektiviseringar. Totalt finns över hundra godkända metodologier, som definierar vilka projekt som tillåts och hur klimatnyttan kvantifieras.

När CDM-projekt används för frivillig klimatkompensation, handlar projekten oftast om förnybar energi eller undvikande av avskogning. Några exempel:

• Utbyggnad av vindkraft, vattenkraft eller solceller kan leda till minskade koldioxidutsläpp genom att man ersätter byggandet av ytterligare ett kolkraftverk.
• Produktion av biodiesel innebär att man undviker användning av fossil diesel, och att biomassa från exempelvis jordbruksrester ersätter kol i befintliga eller nya kraftverk.
• Avskogning drivs ofta av behov av ved, och projekt som tillhandahåller exempelvis soldriven utrustning för matlagning/vattenrening minskar avskogning, och därmed växthusgasutsläpp.

Vissa typer av trädprojekt går också att utveckla inom CDM-systemet.

Dock ställer CDM-systemet så höga krav på att projektens klimatnytta ska vara kvantifierbar och permanent, att få trädprojekt blivit godkända. Projekt som handlar om bevarande av befintlig skog ryms väl inom CDM-systemet.

Klimatkompensation med CDM-projektöverföring av pengar och teknik till utvecklingsländer – får stora positiva sidoeffekter i form av t ex fattigdomsbekämpning eller förbättring av närmiljön när kolkraft ersätts med renare energikällor.

Projektet är dessutom godkänt och certifierat under Gold Standard, en kvalitetsmärkning som miljörörelsen tagit fram som ställer särskilda krav på projektets bidrag till hållbar utveckling.

Klimatkompensation med oreglerade projekt (VER)

Klimatkompensationsprojekt har funnits som begrepp i många år, men det var först när CDM-regelverket definierades i FN:s Marra- kechavtal 2001 som det tillkom ett enhetligt regelverk för marknaden. Många organisationer som tillhandahåller klimatkompensation har valt att inte utsätta sina projekt för den granskning som CDM kräver. Dessa oreglerade projekt utgör den tredje kategorin av klimatkompensation. De benämns VER-projekt som står för Voluntary Emission Reduction.

Tanken är, liksom med CDM-projekt, att slutkunden finansierar en konkret åtgärd som minskar utsläpp på ett eller annat sätt. Eftersom dessa projekt inte lyder under Kyotoprotokollets regelverk, finns det ingen begränsning för vilka slags projekt som kan förekomma. Trädplanteringar och satsningar inom förnybar energi är dock de vanligaste projekttyperna.

REDD +

REDD står för Reducing emissions from deforestation and forest degrada- tion och är ett system för att hindra skövlingen av tropiska regnskogar som har föreslagits inom ramarna för de internationella klimatförhandlingarna. Ofta används också begreppet REDD+, där plustecknet betyder att även ett hållbart skogsbruk inkluderas. Många projekt för minskad avskogning har redan startat, men dessa ligger än så länge utanför FN-systemet och de eventuella utsläppskrediter som skapas tillhör den frivilliga marknaden för utsläppshandel. Det innebär att kraven och kontrollen av utsläppsminskningar inte är lika strikta som för CDM-projekt.

Förhandlingar pågår om att REDD ska kunna bli en av de så kallade flexi- bla mekanismerna i en framtida internationell klimatöverenskommelse.

Flera utmaningar kvarstår ännu innan detta kan genomföras. Bland annat är det komplicerat att räkna på den utsläppsminskning som uppstår genom att skog inte avverkas. Finansieringen av att införa REDD i en internationell klimatöverenskommelse är också en utmaning, och på något sätt måste markägare kompenseras för att de inte avverkar sin skog.

Gold Standard

Även om utsläppsreduktionen från ett CDM-projekt alltid uttrycks i enheten ton koldioxidekvivalenter, vilket innebär att klimatnyttan är direkt jämförbar mellan olika projekt, varierar sidoeffekterna mycket mellan olika CDM-projekt. För att iden- tifiera de allra bästa CDM-projekten utifrån ett övergripande hållbarhetsperspektiv har miljörörelsen, med WWF International och Greenpeace International i spetsen, skapat Gold Standard, en kvalitetsmärkning för klimatkompensationsprojekt.

Gold Standard certifierar projekt inom förnybar energi, energieffektivitet, avfallshantering, återbeskogning och jord- bruk. Gold Standard ställer ännu högre krav än CDM på lokal förankring och bidrag till hållbar utveckling i bred mening. För mer information besök www.goldstandard.org.

Kvaliteten i oreglerade projekt

Klimatnyttan och kvalitén bland oreglerade projekt varierar kraftigt – det finns utmärkta projekt utanför Kyotosystemet, men också många tveksamma projekt. När man som kund inte kan luta sig mot den oberoende granskning som gäller för CDM-projekt, måste man själv ha kompetens för att utvärdera olika projekt eller leverantörer, samt att följa upp vilken klimatnytta och vilka andra effekter de faktiskt åstadkommer.

Många av dessa projekt är ”självreviderade”, vilket innebär att det är företaget som driver/säljer projektet som står för påståenden och beräkningar om projektets klimatnytta. Det finns också en rad olika standarder som projektägarna kan låta projektet granskas mot – exempelvis Voluntary Carbon Standard (VCS), Plan Vivo Standard och Social Carbon – som ställer olika höga krav på projek- ten. Gemensamt för alla varianter är att projektägaren själv väljer vilka kriterier och standarder som projektet revideras mot.

Som tidigare nämnts är Gold Standard en kvalitetsmärkning som tagits fram av miljörörelsen för att identifiera bra CDM-projekt. På senare år har Gold Standard också tillämpats på projekt utanför CDM-systemet, oftast i länder som inte har CDM-status under Kyotoprotokollet (t ex Turkiet och USA).

Av de olika standarderna som kan tillämpas för VER-projekt anses Gold Standard som den i särklass bästa.

Skillnader mellan CDM och VER

En viktig skillnad mellan VER-projekt och CDM-projekt är additionalitet, där de olika VER-standarderna ofta sätter ribban lägre än CDM. Utan de höga krav som CDM ställer på additionalitet, finns en risk att projektet hade blivit av även utan pengarna från klimatkompensationen. Detta innebär att det inte är säkert att pengarna gör någon nytta, förutom att göra ett redan lönsamt projekt ännu mer lönsamt. Utan additionalitet blir den egentliga kostnaden för att skapa utsläppsreduktionen noll, vilket innebär att sådana projekt kan säljas till ett mycket lägre pris än CDM-projekt där pengarna faktiskt behövs för att genomföra projektet.

En annan fråga att ställa för VER-projekt är var systemgränserna dras för beräkning av klimatnyttan. Till exempel ställer CDM tuffa krav på biomassaprojekt att bevisa att det i hela regionen finns ett överskott på biomassa. Utan ett sådant krav kan ett projekt skapa s.k. carbon leakage, vilket innebär att projektet minskar utsläpp på ett ställe, men ökar utsläppen någon annanstans. Detta minskar eller eliminerar projektets nytta.

VER-projekt saknar ett centralt registersystem där alla utsläppsreduktioner kontoförs och makuleras. Därmed är det svårt för kunden att vara säker på att samma klimatnytta inte har sålts flera gånger, till andra kunder. Många av VER- standarderna har ett eget registersystem, men det kan vara svårt att kontrollera att samma projekt inte också säljs under en annan standard utanför registret.

En del VER-projekt marknadsförs med uttryck som ”framtagna i enlighet med Kyotoprotokollets metodologier” eller ”certifierade av FN-godkända revisorer”. Det betyder inte att projektet faktiskt har granskats och godkänts av FN, bara att man valt att använda delar av FN-processen. Ett projekt som inte klarar FN:s granskning blir per definition ett VER-projekt. Läs sidan 32 om hur man säkerställer att ett projekt är ett riktigt CDM-projekt.

Eftersom det är svårt för en kund att bedöma kvalitén i VER-projekt, och då de ofta förknippas med oseriösa försäljningsmetoder, avråder Energimyndigheten i Sverige och klimatministeriet DECC i Storbritannien från att klimatkompensera med VER-projekt.
Eftersom VER-projekt inte når upp till de kriterier som definieras i Kyotoprotokollet kan de inte användas av företag inom EU:s utsläppshandelssystem eller av stater med förpliktelser under Kyotoprotokollet.

Sammanfattning av metodernas för- och nackdelar

Europeiska utsläppsrätter. Klimatkompensation genom europeiska utsläppsrätter kan utgöra en politisk symbolåtgärd, men det är osäkert om det åstadkommer någon klimatnytta, eftersom det bygger på att det i framtiden ska finnas ett underskott av utsläppsrätter i systemet. Detta har inte varit fallet hittills och framtill 2012 beräknas det finnas ett överskott i systemet motsvarande ca 360 miljoner ton koldioxid. Med utsläppsrätter bidrar inte klimatkompensationen till hållbar utveckling i u-länder.

Reglerade klimatprojekt CDM. Klimatkompensation genom CDM- projekt regleras under Kyotoprotokollet och det ställs höga krav på additionalitet och verklig, långvarig klimatnytta. Det finns robusta system för att mäta, följa upp och registrera den klimatnytta som projekten åstad kommer. Projekten måste också uppfylla Kyotoprotokollets kriterier för hållbar utveckling. För projekt som dessutom certifierats enligt miljörörelsens Gold Standard, läggs ribban för bidrag till hållbar utveckling ännu högre. Att klimatkompensera genom CDM-projekt rekommenderas av myndigheter både i Sverige och utomlands, och att göra det genom Gold Standard CDM-projekt rekommenderas av miljöorganisationer nationellt och internationellt.

Oreglerade klimatprojekt VER. Klimatkompensation genom oreglerade klimatprojekt kan innebära en verklig klimatnytta, men det finns en stor variation i projektkvalitet och långt ifrån alla projekt ger den klimatnytta som utlovas. Många projekt har positiva sidoeffekter för värdlandet, men det saknas robusta system för att mäta, följa upp och registrera den eventuella klimatnyttan och andra effekter. Myndigheter och miljöorganisationer i Sverige och utomlands avråder därför från att kompensera med oreglerade projekt.

Hur köper man klimatkompensation?

Det finns många olika former av klimatkompensation och många leverantörer att välja mellan. Det finns dessutom flera olika affärsmodeller för att sälja klimatkompensation. Detta avsnitt belyser de vanligaste förekommande formerna av klimatkompensation och ger stöd att välja rätt.

Olika affärsmodeller för klimatkompensation

När man som organisation köper klimatkompensation är tanken att man betalar för en utsläppsreduktion som motsvarar utsläpp inom organisationen. Utsläppsreduktion sker utanför den egna organisationen, ofta i ett fjärran land, och är inget som fysiskt kan levereras till köparens lastkaj eller kontor. En central fråga är därmed hur man som köpare säkerställer att den ut- släppsreduktion som beställts faktiskt blir av – hur vet man att man har fått det man betalat för?

Svaret här beror på vilken affärsmodell din leverantör har, och här finns det två väsenskilda alternativ: ”betalning vid leverans” respektive ”klimatskuldsmodellen”.

Betalning vid leverans

I de flesta branscher är normen att kunden lägger en beställning för en viss vara eller tjänst, varefter leverantören producerar den, eller tar den från hyllan, och levererar den till beställaren, för att sedan skicka en faktura – alltså betalning vid leverans.

CDM-systemet skapar robusta möjligheter att tillämpa samma modell även för klimatkompensation.

1. Klimatkompensationsföretaget investerar egna medel i ett klimatprojekt, och ansöker om att få det godkänt av FN som ett CDM-projekt.
2. Efter att projektet blivit godkänt sker en löpande uppföljning där en oberoende kontrollant varje år räknar den faktiskt uppnådda klimatnyttan, varefter FN utfärdar motsvarande antal certifierade utsläppsreduktioner (CERs).
3. Dessa CERs levereras till kunden som bevis på klimatnyttan – vilket innebär att kunden har en tydlig kontrollpunkt för betalning till leverantören. Betalningen är en intäkt som täcker de utgifter som leverantören haft för att producera de aktuella utsläppsreduktionerna.

Kunden kan beställa klimatkompensation från leverantören när som helst under denna process – före, under, eller efter bygget av det fysiska projektet – men betalningen sker först när leverantören kan bevisa att den utfört uppdraget, genom leverans av CERs.

Klimatskuldsmodellen (”Carbon Debt”)

Med klimatskuldsmodellen är tågordningen omvänd.

1. Klimatkompensationsföretaget investerar inga egna medel i att utveckla projekten, utan säljer klimatkompensation i förskott, och tar betalt från kund vid försäljningen. Företaget får därmed en ”klimatskuld” till kunden eftersom man har tagit betalt, men ännu inte levererat något.
2. När företaget samlat tillräckligt med pengar, och efter att ha betalat sina löpande kostnader för löner m.m, kan resten av försäljningsintäkterna användas för att påbörja utvecklingen av själva projektet.
3. Om företaget lyckas med bygget, kommer projektet så småningom igång och börjar minska utsläppen. Under förutsättning att företaget inte räknat för snålt, kommer dessa minskningar att till slut uppgå till den mängd klimatkompensation som ursprungligen såldes, vilket innebär att företaget kan betala av sin klimatskuld till kunden.

Denna modell går också under beteckningen ”pre-pay” eller ”ex ante”, där namnen syftar på att kunden betalar innan leverans, alltså innan någon klimatnytta skapats.

Diagrammet illustrerar att många leverantörer tar betalt innan de lyckas åstadkomma den koldioxidreduktion som de säljer. Leverantörerna skapar på detta sätt en allt större koldioxidskuld till sina kunder och till klimatet. Risken är stor för att klimatskulden aldrig betalas av och att kunderna betalar för koldioxidminskningar som aldrig verkställs.

Jämförelse av affärsmodellerna för klimatkompensation

Det finns ett antal problem med klimatskuldmodellen:

• Långt ifrån alla påtänkta projekt blir av, till exempel för att klimatkompensationsföretaget går i konkurs, eller misslyckas med att få myndigheternas tillstånd att bedriva projektet, eller för att ökade produktionspriser leder till att finansieringskalkylen inte längre går ihop.

• Även om företaget lyckas skapa det påtänkta projektet, genererar långt ifrån alla projekt lika stora utsläppsreduktioner som var tänkt från början. Kunderna går ofta miste om mellanskillnaden om företaget exempelvis har sålt 50 000 ton utsläppsreduktioner men vindkraftverket i slutändan endast genererar 40 000 ton på grund av sämre vindförhållanden än projekterat.

• Ofta säljs klimatkompensation som CDM-projekt eller Gold Standard innan projektet certifierats. Innan projektet har byggts och ansökt om certifiering kan man dock inte veta vilken bedömning FN eller Gold Standard kommer att göra av projektet.

• Även om företaget till slut betalar av sin koldioxidskuld till kunden, genom att projektet på sikt skapar den utlovade klimatnyttan, kan det dröja åratal eller decennier innan så sker, vilket innebär att kunden inte får sina utsläpp kompenserade förrän långt in i framtiden.

Dessa problem innebär en stor risk för kunden: det finns åtskilliga exempel på företag som har köpt klimatkompensation enligt klimatskuldsmodellen, för att senare upptäcka att inget levererades. Här riskerar kunden inte bara att pengarna kastats bort utan också att varumärket drabbas när det blir känt att den klimatkompensation man talat om uteblev.

Fördelarna för leverantörerna är självklara: genom att sälja ett löfte, till skillnad från en faktisk tjänst, kan man prissätta mycket lägre, och genom att lägga hela projektutvecklingsrisken på kunden behöver leverantören inte själv ta några risker.

Affärsmodellerna – några scenarier

För att belysa skillnaden mellan dessa två olika affärsmodeller, kan det vara intressant att föreställa sig dem i ett annat scenario. En del företag hanterar kvicksilver i verksamheten, och exemplet handlar om vad som kan hända vid ett okontrollerat kvicksilverutsläpp, låt säga till en närliggande sjö. Företaget i vårt exempel känner naturligtvis ett ansvar att städa upp efter utsläppet, och vill anlita en specialistfirma för att göra det. Företaget diskuterar med två möjliga leverantörer som erbjuder olika upplägg:

• Leverantör A säger att de själva inte har någon lämplig saneringsutrust- ning ännu, men de har städat upp en del kvicksilver tidigare, och har för avsikt att köpa utrustning när de samlat in tillräckligt mycket pengar från kunderna. De kräver betalning i förväg, men är otydliga om när de tänker samla upp kundens kvicksilverutsläpp, och lämnar faktiskt inte ens några garantier att de kommer att göra det.
• Leverantör B säger att de redan har såväl den personal som den utrust- ning som behövs för att samla in kvicksilvret från sjön och kan börja jobbet direkt. Deras upplägg innebär att de gör jobbet först, ber en kontrollant bekräfta att de gjort det, och först när jobbet är klart, skickar de fakturan till kunden.

Vilken leverantör – eller vilken affärsmodell – är mest trovärdig? Och när är det rimligt för kunden att berätta att de städat upp efter utsläppen – när de anlitat/betalat leverantören eller när leverantören faktiskt har gjort jobbet?

Grön elporoduktion i Indien

Klimatkompensationsprojektet Bhilwara bidrar både till fossilfri solenergi i det indiska elnätet och ger socioekonomiska vinster till regionens invånare. Totalt har 68 000 solcellsmoduler installerats i projektet och ger årlig energitillgång för 30 000 indiska hushåll.

Makten i konsumentvalet

En relaterad fråga bygger på att kunden, under modellen ”betalning vid leverans”, ofta beställer klimatkompensation från leverantören efter att den byggt projektet. Detta väcker ibland funderingar: hur kan jag säga att mina pengar gör nytta när projektet redan står klart när jag beställer?

Svaret ligger i en annan liknelse: det val man står inför i livsmedelsbutiken när man ska handla bananer. Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vad spelar det för roll? Bananerna har redan odlats, träden har redan besprutats eller inte, och bananplockarna har redan betalats mycket eller lite, så hur kan mitt val, just här och just nu, spela någon som helst roll för mängden bekämpningsmedel som redan använts, eller arbetarnas lönevillkor under den gångna odlingssäsongen?

De flesta inser att de val man gör som konsument påverkar bakåt i produktionskedjan – att man genom att köpa ekologiska bananer skapar efterfrågan för fler sådana, som leder till att fler sådana, och färre av de andra, produceras i framtiden.

Så är det även med klimatkompensation: genom att köpa klimatkompensation från befintliga projekt, och därmed belöna insatser som redan gjorts och bevisats, skapar man en efterfrågan som leder till fortsatta investeringar i liknande projekt.

Sammanfattning och råd

Modellen ”betalning vid leverans” är mest robust och säker för kunden. Inom marknaden för frivillig klimatkompensation är det dock vanligt förekommande att leverantörerna säljer enligt ”klimatskuldsmodellen”. Detta har lett till att branschens trovärdighet ifrågasatts och uttryck som ”carbon cowboys” myntats. Klimatskuldsmodellen förekommer även hos stora leverantörer, så storlek eller igenkännandefaktor är inget skydd mot att hamna fel.

Observera att även CDM-projekt kan säljas enligt klimatskuldsmodellen – faktum att ett projekt är eller blir ett CDM-projekt hindrar inte leverantören från att ta betalt innan klimatnyttan är genomförd och säkerställd.

Vid beställning av klimatkompensation är det därför viktigt att leverantören redovisar sin affärsmodell så att kunden förstår upplägget. Ställ gärna dessa frågor vid leverantörsval:

• Hur stor är leverantörens klimatskuld till kunderna? Med andra ord, hur många ton klimatkompensation har de tagit betalt för jämfört med hur många ton som bevisligen verifierats och levererats?

• Vad gör leverantören om projektet inte blir av, eller inte får den certifie- ringsnivå som utlovas? Vad händer om leverantören eller någon under- leverantör går i konkurs innan klimatnyttan har skett och bekräftats
  • går det att få tillbaka pengarna som investerats?

• När i tiden kommer leverantören att skapa den utsläppsreduktion som kunden beställt och hur bevisar leverantören att detta skett? Går det att få pengarna tillbaka om leverantören misslyckas med leveransen?

Marknaden för klimatkompensation har mognat så att det nu går att köpa, följa upp och betala för klimatkompensation på samma grunder som med andra varor och tjänster. Ställ därför krav på att din leverantör kan ge dig allt detta!

Frågor och svar om klimatkompensation

Vilka krav ställs på CDM- och Gold Standard-projekt?

De viktigaste kraven är att klimatnyttan är verklig, additionell, kvantifierad, spårbar och långvarig. Projekten måste också uppfylla Kyotoprotokollets och värdlandets definition av hållbar utveckling.

Gold Standard ställer ännu högre krav på projektens bidrag till hållbar utveckling, samt godkänner endast projekt inom förnybar energi och energieffektiviseringar.

Hur kontrolleras ett CDM-projekt?

Kontrollen sker på två sätt:

• När projektet kommit igång, sker en validering, där en oberoende revi- sor kontrollerar att projektet utvecklats enligt CDM-regelverket, bland annat att det är additionellt. Valideringen granskas av FN-organet CDM Executive Board (CDM EB) inom FN:s klimatorgan UNFCCC, och vid godkännande blir projektet registrerat och får ett CDM-projektnummer.

• Det sker sedan en återkommande uppföljning, där en oberoende revisor besöker projektet för att säkerställa och kvantifiera vilken klimatnytta som projektet faktiskt genererat den aktuella perioden. Verifieringen granskas av CDM EB, och om den godkänns utfärdas Certified Emis- sions Reductions, certifierade utsläppsreduktioner (CERs), där varje CER motsvarar ett ton utsläppsreduktion.

I båda fallen utförs revisionen av ett till UNFCCC ackrediterat företag, till exempel Det Norske Veritas, TÜV Nord eller SGS.

Hur beräknas klimatnyttan i ett CDM-projekt?

Varje CDM-projekt följs upp regelbundet för att beräkna vad projektet fak- tiskt har åstadkommit. Denna beräkning bygger på skillnaden mellan faktiskt utfall, det vill säga de utsläpp som landet hade under perioden, med projektet inräknat, och en så kallad baseline, det vill säga de utsläpp som landet hade haft under samma period om man inte utvecklat projektet. Skillnaden räknas sedan som projektets klimatnytta.

Beräkningen sker enligt en metodologi som definieras av FN-organet CDM Executive Board. Något förenklat kan en beräkning för förnybar elproduktion gå till så här:

1. Revisorerna kontrollerar hur mycket el som kraftverket matat in till elnätet under perioden.
2. Revisorerna beräknar sedan ett viktat genomsnitt av koldioxidintens- iteten vid de andra kraftverken i det regionala elnätet, där kraftverk som nyligen byggts får en högre viktning.
3. Den utsläppsreduktion som projektet genererat beräknas sedan som mängden producerad el (1) gånger elnätets koldioxidintensitet (2).

Om projektet i sig har skapat några utsläpp, till exempel om det gått åt reservdiesel under perioden, så minskas projektets beräknade utsläppsreduktion i motsvarande mån, så att det bara är projektets nettobesparing som redovisas.

Hur beräknas additionalitet för ett CDM-projekt?

Grundkravet för additionalitet är att projektet inte hade blivit av utan de intäkter från försäljning av de certifierade utsläppsreduktioner som skapas.

Många CDM-projekt handlar om energieffektivisering, där man t ex moderniserar en fabrik för att minska energiåtgången, kanske genom användning av spillvärme. En del effektiviseringsåtgärder är lönsamma i sig, eftersom minskade kostnader för energianvändning räcker för att betala investeringen. De kan inte bli CDM-projekt – men om kostnaden för åtgärden är större i förhållandet till energibesparingen, så att investeringen inte är självfinansierad, kan projektet blir godkänt.

Det är nästan alltid billigast att producera el i ett kolkraftverk – kostnaden för ett motsvarande vind- kraftverk är mycket högre, och en solcellsanläggning är ännu dyrare. I ett CDM-projekt betalar klimatkompensationen skillnaden.

Ett enklare exempel är förnybar elproduktion. Det är nästan alltid billigast att producera el i ett kolkraftverk, kostnaden för en motsvarande vindkraftspark är mycket högre, och en solcells- anläggning är ännu dyrare. Eftersom intäkterna från att sälja elen oftast är desamma är det i de flesta fall olönsamt för ett elbolag att bygga annat än ett kolkraftverk. Att bygga ett vindkraftverk är därför i regel additionellt eftersom den högre kostnaden endast kan motiveras om man kan sälja utsläppsreduktioner genom CDM-systemet.

Hur startar man ett CDM-projekt?

Detaljerna varierar förstås från fall till fall, men här beskrivs ett typisk exempel för vindkraftsprojekt:

Projektet börjar med att ett lokalt kraftbolag står inför en utbyggnad av elproduktionen och planerar att bygga ett kolkraftverk som är det billigaste sättet att producera el. Tricorona och kraftbolaget kommer i kontakt med varandra, och undersöker de tekniska förutsättningarna för att bygga vindkraft i stället. Om det verkar gångbart, skrivs ett finansieringsavtal med elproducenten som innebär att Tricorona betalar en summa beräknad utifrån den mängd utsläppsreduktioner projektet förväntas skapa.

Tricorona övervakar byggandet av projektet för att säkerställa att det följer FN:s regler, och anlitar sedan en oberoende FN-auktoriserad revisor för vali- dering. Valideringsrapporten skickas till FN-organet CDM Executive Board, som tar ställning till om projektet ska beviljas CDM-status, och efter det startar projektet. Varje år därefter verifierar revisorerna projektet och beräknar hur stor klimatnytta som uppnåddes under den aktuella perioden.

För vindkraftverket tittar man på hur mycket el som matats in i elnätet, samt koldioxidintensiteten i resten av nätet – så en vindkraftspark som under ett år matar in 100 000 MWh el i ett typiskt elnät i Kina, som i övrigt har 0,950 tonCO₂e2 perMWh,beräknas ha sparat 95000 ton CO₂e.

CDM Executive Board granskar revisorernas verifieringsrapport, och utfär- dar ett utsläppsminskningscertifikat (CER), för varje ton koldioxid som spa- rats. Dessa certifikat tillfaller Tricorona, i utbyte för investeringen i projektet, och det är dessa som Tricorona levererar till sina kunder som bevis på utförd klimatkompensation.

Hur bidrar CDM projekt till hållbar utveckling?

Det primära syftet med ett CDM- projekt är att det skall generera klimatnytta då det bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser. Det är dock också viktigt att veta att projektet alltid bidrar till hållbar utveckling till projektlandet och den lokala regionen genom att tillföra ekonomiska- och sociala fördelar. Vilka fördelar som CDM-projekten bidrar till beror på var och vilken typ av projekt det rör sig om. Vanliga fördelar är:

• Arbetstillfällen till lokalbefolkningen
• Ekonomisk trygghet
• Mer stabil lokal eltillförsel
• Främjande av förnybar energi
• Förbättrad lokal infrastruktur
• Fattigdomsbekämpning
• Förbättrad hälsa
• Kunskap- och tekniköverföring till projektlandet

Hur mycket ska det kosta och hur mycket går till projekten?

En del frågor om klimatkompensation är relaterade till pris och kostnad:

• Hur stor andel av pengarna kommer fram till projekten?
• Varför varierar priset på klimatkompensation så mycket?
• Hur kan man utvärdera ”valuta för pengarna” från olika leverantörer?

Vad man ska tänka på här beror på vilken affärsmodell din leverantör erbjuder: köper man ett verifierat ton koldioxidreduktion, eller är det ett löfte om framtida utsläppsreduktioner?

Om modellen innebär att kunden betalar först när leverantören bevisar att den åstadkommit den klimatnytta som kunden beställt – exempelvis genom leverans av CERs från ett CDM-projekt – har man som kund ett verkligt ”pris per levererat ton koldioxid”, och kan jämföra priset med andra leverantörers med samma affärsmodell och projektkvalitet. Här kan det vara stora skillnader mellan klimatkompensation med reglerade (CDM) projekt och oregle- rade (VER) projekt, beroende på att VER-projekt har mycket lägre krav på additionalitet.

Om leverantören däremot säljer enligt klimatskuldsmodellen och begär förskottsbetalning är det osäkert om leveransen av klimatkompensationen kommer att ske. Detta gör det svårare att jämföra priser, eftersom olika leverantörer är olika duktiga på att uppfylla sina löften, och det kan dröja olika länge.

I dessa fall, är det viktigt att granska leverantörens ”kostnadsandel”, alltså den del av pengarna som går till interna kostnader relativt externa projektkostnader.

Att jämföra priser mellan leverantörer med olika affärsmodeller, där det ena tar betalt först när tjänsten är utförd och den andra tar betalt i förskott utan en ”pengarna tillbaka”-garanti, är ännu svårare: här måste man som kund bedöma hur sannolikt det är att den senare leverantören lyckas leverera, samt ta hänsyn till att klimatnyttan kommer ett antal år senare än i första fallet. Om tidpunkten då klimatnyttan äger rum är osäker bör klimatkompensationen vara billigare än om man betalar i efterskott, då kunden bär risken i projektet.

Hur skiljer sig klimatkompensation från grön el?

Många organisationer väljer att köpa så kallad grön el, ursprungsmärkt el från förnybara källor. Man betalar ett tillägg på elräkningen för varje konsumerad kWh, där pengarna går till producenter som kan visa att de producerat förnybar el. Tanken är att man som kund ser till att ens egen elkonsumtion balanseras av att lika mycket förnybar el produceras någonstans i elnätet.

Systemet är alltså en form av ”elkompensation” som är ganska likt klimatkompensation med CDM-projekt inom förnybar energiproduktion – skillnaden är att vindkraftverket står i Sverige i ena fallet och i ett u-land i det andra fallet, samt att kompensation genom CDM i regel är billigare.

Grön el-systemet har dock ifrågasatts den senaste tiden, av två skäl:

Utbudet av ursprungsgarantier från befintliga fossilfria kraftverk i Norden är mycket högre än efterfrågan, konsumentvalet att köpa ursprungsmärkt el påverkar därmed inte produktionsmixen, utan flyttar bara den fossila produktionen till någon annans konto. Åtgärden är därmed inte så additionell som CDM-projekten är.

Kraftsektorn inom EU regleras under systemet för handel med utsläppsrätter med ett gemensamt tak för hela systemet. Detta innebär att även om köp av ursprungsmärkt el teoretiskt skulle kunna leda till en ändring i produktionsmixen, så är det enda som händer att utsläppsrätter frigörs från kraftsektorn för att kunna användas för att öka utsläpp i andra reglerade sektorer.

Klimatkompensation genom CDM-projekt inom förnybar energi kan alltså vara mer verkningsfullt. Då används pengarna till att bygga nya, fossilfria kraftverk utanför EU, där det annars med stor sannolikhet hade byggts kolkraftverk.

Är det bra att lägga pengar på interna klimatkompensationsfonder?

Många organisationer, inklusive en del kommuner, beräknar sin klimatpåverkan och sätter av pengar i en intern fond för utsläppsreducerande åtgärder. Ibland kallas dessa fonder för ”klimatkompensationsfonder”, trots att tanken är att medlen ska användas inom den egna organisationen, och trots att det sällan finns någon koppling till en kvantifierad klimatnytta.

Det är viktigt att investera inom den egna organisationen för att minska sina utsläpp. Samtidigt är det viktigt att se till att pengarna – framförallt skattepengar – används kostnadseffektivt. Det är alltså avgörande att ställa krav på den interna fonden att redovisa och följa upp effektiviteten – hur många ton koldioxid som man undvikit eller kommer att undvika för en viss investering – för att kunna jämföra mellan olika interna åtgärder, och mot externa åtgärder.

I många fall blir det tydligt att kostnaden för att ”klimatkompensera” med interna åtgärder är så hög att initiativet mest blir en dyrbar symbol, utan nämnvärd klimatnytta.

Ska klimatkompensation köpas löpande eller årsvis?

Klimatkompensation kan köpas i en klumpsumma, exempelvis för hela årets klimatpåverkan, eller löpande i samband med exempelvis enstaka resor. Att köpa klimatkompensation i större poster direkt från en leverantör är oftast den enklaste lösningen. Vissa leverantörer erbjuder löpande klimatkompensation, vilket gör det lättare att kostnadsföra den tillsammans med kostnaden för det som ska kompenseras, till exempel en resa. Då blir också drivkraften att minska klimatpåverkan större jämfört med om hela kostnaden hamnar på en central budgetpost efter årets slut. Även när denna möjlighet saknas bör kostnaden kunna delas upp av klimatkompensationsleverantören så att delposterna kan faktureras respektive kostnadsställe, givet ett bra underlag från exempelvis elleverantören eller resebyrån.

Skatte- och bokföringsfrågor

Betalas moms på klimatkompensation?
Köp av klimatkompensation är momspliktig på samma sätt som andra tjänster. Moms utgår med 25 % och är naturligtvis avdragsgill för momspliktiga organisationer.

Upplägg där leverantören inte ingår några förpliktelser att göra någonting för kunden – där det alltså inte finns någon definierad motprestation från leverantörens sida, vilket kan vara fallet med vissa affärsupplägg – kan ibland snarare betraktas som välgörenhetsbidrag där ingen moms utgår.

Är klimatkompensation avdragsgill för företag?
Vad gäller avdragsrätten för klimatkompensation, finns det inget uttalande från Skatteverket i frågan. Tricoronas tolkning, som bör ses som vägledning och inte som ett formellt skatteuttalande, är följande: om upplägget innebär köp av en tjänst, med specifik motprestation, blir det avdragsgillt för företag på samma sätt som andra frivilliga miljöåtgärder är avdragsgilla. Det gäller till exempel merkostnaden för att köpa ursprungsmärkt el, för att källsortera på kontoret, eller kostnaden för att införa ett miljöledningssystem. Det avgöran- de är att man kopplar klimatkompensationen till någon nytta för organisatio- nen, exempelvis att stärka varumärket internt eller externt.

Om upplägget däremot är av karaktären bidrag till välgörenhet, alltså utan en tydlig motprestation från leverantören, bör kostnaden hanteras på samma sätt som andra välgörenhetsbidrag som i regel inte är avdragsgilla.

Hur bokförs klimatkompensation?
Om klimatkompensationen kopplas till ett visst inköp, är det rimligt att kontera klimatkompensationen på samma konto som tjänsten eller produk- ten som kompenseras – på samma sätt som merkostnaden för KRAV-märkt kaffe hamnar på kaffekontot och ursprungsmärkt el hamnar på elkontot.

Ofta är det dock svårt att dela upp klimatkompensationskostnaden på detta sätt, och då brukar företag antingen kontera klimatkompensation på ett allmänt konto för miljöåtgärder, eller mer specifikt på ett konto för avfallshantering.

Klimatkompensation inom offentlig sektor

Klimatkompensation förekommer såväl hos statliga myndigheter och statliga bolag som hos kommuner och landsting. Riksdagen, Regeringskansliet, Energimyndigheten och Miljöstyrningsrådet har uttalat sig om hur klimatkompensation bör gå till, och i princip all klimatkompensation inom statliga bolag och verk sker med CDM-projekt.

Många organisationer inom den offentliga sektorn har ambitiösa miljömål, ofta med klimatkompensation som en del av sin klimatstrategi. Detta avsnitt belyser klimatkompensation utifrån ett offentlig sektorperspektiv, och svarar på följande frågor:

• Får organisationer inom den offentliga sektorn klimatkompensera?
• Vilka organisationer klimatkompenserar idag?
• Hur klimatkompenserar man inom den offentliga sektorn?

Får offentlig sektor klimatkompensera?

Ibland diskuteras huruvida offentliga aktörer alls får klimatkompensera. Frågan bygger på uppfattningen att klimatkompensation skulle vara någon slags bistånd eller välgörenhetsåtgärd, vilket offentliga organ vanligtvis inte håller på med.

När klimatkompensation utformas som en tjänst, som handlas upp, genomförs och betalas som andra tjänster – exempelvis hantering av andra sorters avfall, såsom sopor och avlopp – försvinner de juridiska hindren.

Hur tydligt detta har etablerats varierar dock mellan den statliga och kommun- och landstingssektorn.

Statliga sektorn

För några år sedan var det oklart huruvida statliga myndigheter fick klimat- kompensera. Miljödepartementet tyckte att det var tillåtet så länge man höll sig till CDM-projekt, medan Finansdepartementet tyckte det var oklart och rådde frågande myndigheter att avvakta tills läget förtydligades.

Ett stort genombrott kom 2009, då det hände två saker:

• Riksdagen slog fast i klimatpropositionen i juni 2009 att statliga myndigheter får klimatkompensera för sina tjänsteresor, och att det i så fall ska ske med CDM-projekt.
• Regeringen, genom miljöministern Andreas Carlgren, bekräftade i Riksdagen 28 okt 2009 att statliga bolag själva får besluta om att klimatkompensera för sin verksamhet.

Detta innebär att såväl statliga myndigheter som statliga bolag själv får fatta beslut inom organisationen om huruvida man vill klimatkompensera.

Exempel på statliga myndigheter, verk och bolag som klimatkompenserar är Blekinge Tekniska Högskola, Energimyndigheten, Göteborgs universitet, LFV, Länsstyrelsen i Västerbotten, Naturvårdsverket, Posten, Regeringskansliet, Riksdagen, SEK Svensk Exportkredit, SIDA, Stockholms universitet och Swedavia.

Kommun- och landstingssektorn

Inom kommuner och landsting är läget inte lika entydigt. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har i ett utlåtande sagt att det är juridiskt tillåtet att köpa klimatkompensation om det sker i samband med en tjänst eller en vara, till exempel en flygresa. När det gäller fristående klimatkompensation har det dock förekommit synpunkter på att klimatkompensation skulle strida mot kommunallagen då det handlar om en frivillig åtgärd som sker utanför kommunens geografiska gränser och där nyttan inte kommer kommuninvånarna till godo.

Denna invändning håller när det gäller klimatkompensation enligt klimat- skuldsmodellen liksom klimatkompensation med utsläppsrätter, eftersom det inte är garanterat att man får någon klimatnytta.

Om klimatkompensationen däremot sker med CDM och utformas som en tjänst bör det inte finnas några juridiska hinder: den upphandlande enheten handlar upp att leverantören ska skapa utsläppsreduktioner kopplat till kommunens egna utsläpp, och kopplar betalningen till att tjänsten genomförts, på samma sätt som med avfallshanteringen. Ska skapa utsläppsreduktioner kopplat till kommunens egna utsläpp, och kopplar betalningen till att tjänsten genomförts, på samma sätt som med avfallshanteringen.

Läget ur juridiskt perspektiv är då detsamma som i ett antal andra vanligt förekommande fall:

• De flesta kommuner köper grön el, vilket juridiskt innebär att man köper ett paket från sin elleverantör bestående av dels el, dels ursprungsgarantier som bevisar att motsvarande mängd el matats in till elnätet från förnybara källor. Såväl leverantören som elproduktionen brukar ligga utanför kommungränsen, men upplägget godkänns eftersom det antas bidra till att hejda de globala klimatförändringarna, vilket anses gynna kommuninvånarna.
• Många kommuner anlitar externa företag, privatägda eller ägda av grannkommunen, för att hantera sitt avfall. Att själva avfallsanläggningen rent fysiskt ligger utanför kommungränsen betraktas inte som något hinder ur juridiskt perspektiv.

De flesta kommuner väljer att köpa så kallad grön el, exempelvis vattenkraft samt anlitar externa företag för att hantera sitt avfall.

Exempel på kommuner och relaterade organisationer som har klimatkompenserat genom CDM-projekt är Alingsås, Botkyrka, Härryda, Lerum, Nacka, Sollentuna, Sundsvall, Tyresö, Umeå, Örebro och Örnsköldsvik samt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Hur klimatkompenserar offentlig sektor?

Inom statliga myndigheter och bolag sker klimatkompensation i stort sett uteslutande med CDM-projekt, och enligt en ”betalning vid leverans” affärsmodell. Men hur gör man rent konkret?

Krävs en offentlig upphandling?

Klimatkompensation omfattas av Lagen om offentlig upphandling (LOU), på samma sätt som andra tjänster och produkter. Detta innebär att en upphandling bör utlysas förutom när kostnaden förväntas hamna under de aktuella beloppsgränserna, eller om kompensationen ingår i en redan upphandlad tjänst, som reseadministration.

Vilka riktlinjer finns för upphandlingar?

För att hjälpa offentliga instanser att hitta rätt i klimatkompensationsmarknaden har det utgivits ett antal riktlinjer och rekommendationer inom området.

Energimyndigheten har sedan 2008 publicerat riktlinjer om klimatkompensation. Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande:

• Klimatkompensation bör utföras genom någon av de reglerade mekanismerna, alltså europeiska utsläppsrätter eller FN-certifierade CDM- eller JI-projekt under Kyotoprotokollet.
• Gör en ordentlig granskning av leverantören, och kräv leveransbevis, då det förekommer oseriösa försäljningsmetoder, inklusive oskälig prissättning och stora administrationsavgifter.
• Teckna avtal direkt med den part som förfogar över projektet, om man som kund vill ha bästa förutsättningar för att faktiskt få den klimatkompensation som beställs.

Miljöstyrningsrådet publicerade under hösten 2009 detaljerade riktlinjer för upphandling av klimatkompensation, med fokus på resesektorn. Riktlinjerna är frivilliga att använda även utanför den offentliga sektorn.

De viktigaste punkterna är följande:

• Klimatkompensation ska ske med europeiska utsläppsrätter eller FN-certifierade CDM- eller JI-projekt under Kyotoprotokollet.
• Leverantören ska bevisa leverans av klimatkompensation genom makulering av enheterna i Energimyndighetens (eller motsvarande) register senast sex månader efter betalning.
• För högre kvalitet kan den upphandlande enheten kräva leverans av klimatkompensation från Gold Standard CDM-projekt.

Miljöstyrningsrådets riktlinjer är anpassade för resebyråer, där det löpande sker många små köp av klimatkompensation för enskilda resor. Då är det rimligt att ge leverantören en tidsfrist på ett halvår för att förenkla administrationen – men för större engångsköp finns det ingen anledning att släppa på kravet att betalningen sker först vid leveransen.

Krav att ställa vid offentlig upphandling

Eftersom statliga verk och företag är hänvisade att klimatkompensera via projekt godkända av FN, så kallade CDM-projekt, uppkommer ibland frågan hur upphandlingar skall formuleras och vilka övriga krav som ska ställas på leverantören. Klimatkompensationen från CDM-projekt kallas CER (Certified Emission Reduction).

En CER motsvarar reduktionen av ett ton koldioxidekvivalenter. Nedan följer några formuleringar som förekommit i väl genomarbetade upphandlingar de senaste åren.

• Klimatkompensationen skall ske med CER:s från CDM-projekt, vilka även verifierats med Gold Standard.
• CDM-projektet skall avse projekt inom områden för energieffektivisering eller förnybar energi.
• Makulering skall ske genom annullering i Unionsregistret hos Energimyndig- heten i Sverige.
• Leverantören ska genomföra förvärv av CER:s från primärmarkanden, d.v.s. direkt av projektägarna.
• Leverantören ska kunna redovisa hur klimatnyttan bekräftas och redovisas.
• Endast CER:s vilka redan har utfärdats av FN får offereras under detta anbud.
• Betalningen sker först vid leverans av utfärdade CER:s.
• Leverantören ska säkerställa att CER-krediterna har annullerats då de levererats samt skriftligen redovisa detta.
• Leverantören skall redovisa hur de erbjudna projekten bidrar till hållbar utveckling även på andra sätt än genom reduktionen av växthusgasutsläpp.
• Leverantören ska beskriva hur de säkerställer och redovisar faktorerna additionalitet, verifierbarhet, spårbarhet, beständighet och bidrag till hållbar utveckling i det föreslagna projektet.

Samtliga CER:s som kan komma i fråga under avtalsperioden skall vid kontrakts datum finnas tillgängliga hos anbudsgivaren. Priset skall anges exklusive moms.

Exempel offentlig upphandling av klimatkompensation

LFV (Luftfartsverket) har sedan 2006 klimatkompenserat för sin verksamhet och genomförde under 2014 en offentlig upphandling för leverans av klimatkompensation. LFV ställde krav på både tjänsten och leverantören, deras utgångspunkt var att klimatkompensationen skulle ske med projekt som är certifierade enligt Kyotoprotokollets flexibla mekanismer (CDM) samt att kompensationen kunde garanteras under avtalsperioden. LFV krävde dessutom att leverantören skulle vara etablerad på marknaden samt att annullering skulle ske av den mängd reduktionsenheter som LFVs utsläpp genererade.

Så kan klimatkompensation kommuniceras

Affärsnyttan med klimatkompensation är ofta kopplad till att initiativet kommuniceras till kunder och anställda. Det måste göras på rätt sätt för att behålla trovärdigheten: det är viktigt att sätta klimatkompensationen i ett större sammanhang och betona att den ingår i en bredare strategi. För att skydda varumärket är det också viktigt att inte hävda att man som organisation har klimatkompenserat förrän klimatnyttan har ägt rum och bekräftats.

Axfood har tagit fram en klimatsäkrad produktlinje som ingår under varumärke Garant Såklart. Klimatsäkringen har skett i samarbete med Tricorona och innebär klimatberäkning av produkterna, åtgärdsplan för att reducera produkternas klimatpåverkan och klimatkompensation av de utsläpp som återstår. Axfood kommunicerar även satsningen till sina kunder genom olika reklamkampanjer för att sprida budskapet om vad detta innebär och för att underlätta för kunderna att göra klimatsmarta val. Klimatkompensationen sker genom det FN- och Gold Standard certifierade biomassakraftverket Sri Balaji i Indien.

– Vår målsättning med Garant är att lyssna på våra kunders önskan att lansera en serie som underlättar för dem att göra ett bra klimatval utan att behöva kompromissa. säger Åsa Domeij, chef för miljö och socialt ansvar på Axfood.

Syftet med klimatkommunikation

De flesta organisationer som jobbar aktivt med miljö- och klimatfrågor vill kommunicera det de gör, internt och till externa intressentgrupper.

Det brukar finnas två huvudsyften med sådan kommunikation:

• Miljönytta: Det goda exemplet blir en inspirationskälla där kommunika- tionen leder till att andra kan ta efter och förbättra sin miljö- och klimatpåverkan.
• Ekonomisk nytta: Varumärket stärks gentemot målgruppen, exempelvis anställda eller kunder, vilket kan leda till fler och mer lönsamma affärer eller mer nöjda medarbetare.

Mycket har skrivits om ”grön kommunikation”: hur man talar om för omgivningen hur man agerar och förhåller sig till frågorna – och hur man undviker risken att anklagas för ”greenwash”. Här tar vi upp frågor som gäller kommunikation fokuserad på klimatkompensation.

Exempel: Fjällräven klimatsäkrar produktlinje

Tricorona har beräknat koldioxidutsläppen i ett flertal av Fjällrävens produkter. Resultatet används som underlag för klimatkompensation och som en guide i Fjällrävens arbete med utsläppsminskande aktiviteter för sin produktlinje. Produkterna klimatkompenseras med Gold Standard CDM-projekt från Tricorona.

Eco Shell är ett skalmaterial som används i en av de klimatsäkrade produktlinjerna och det tillverkas av återvunnen och återvinningsbar polyester. Eco Shell har uppmärksammats för sina goda egenskaper och en av produkterna som tillverkas av Eco Shell, Eco Trail Jacket, utnämndes till miljöutmärkelsen SOA Sustainability Award för sommaren 2011.

– Det mesta vi gör påverkar andra människor och vår natur på ett eller annat sätt. Men det finns saker vi kan göra, både som individer och som företag för att minska vår negativa inverkan och till och med lämna positiva avtryck, säger Martin Axelhed, VD Fjällräven.

Lyft fram hela strategin

Klimatkompensation bör ingå som en del av en större klimatstrategi, med åtgärder för att minska den egna klimatpåverkan, där klimatnytta förenas med affärsnytta.

Att endast lyfta fram klimatkompensationen innebär att organisationen missar en chans att berätta för omgivningen om allt annat bra som gjorts och görs. Kommunikation om klimatkompensation bör ske i ett sammanhang där det framgår hur och var den platsar i en heltäckande klimatstrategi.

Koppla klimatkompensationen till verksamheten

Ett syfte med att kommunicera klimatkompensation är att inspirera andra. Det blir lättare om mottagarna av budskapet kan se en logisk koppling mellan den verksamhet som ska kompenseras och det projekt som används för att kompensera den.

Exempel: H&M klimatkompenserar genom CDM

H&M har en ambitiös klimatstrategi för den egna verksamheten där de tagit på sig att nå årliga utsläppsminskningar om minst 5 procent jämfört med året innan. För att fullfölja det uppsatta målet 2010 klimatkompenserar H&M utsläppen som överstiger målet, motsvarande 67 000 ton koldioxid, genom utsläppsreduktioner från Gold Standard CDM-projekt från Tricorona.

– Vi har satt upp tuffa klimatmål för vår verksamhet samt för inköpta gods- och persontransporter och vi genomför årligen många nya initiativ och åtgärder för att minska vår klimatpåverkan, säger Mikael Blommé CSR Manager Environment på H&M.

Det ideala är därför att nå målet genom enbart egna åtgärder. Under 2010 var inte de egna åtgärderna tillräckliga och därför klimatkompenserar vi genom Gold Standard CDM-projekt för att fullfölja vårt åtagande.

Det går att göra kopplingar till den egna verksamheten när man klimatkompenserar. Ett textilföretag kan exempelvis kompensera genom energieffektiviseringar inom textilindustrin i u-länder.

En sådan koppling kan bygga på utsläppskällorna: ett logistikföretag kan exempelvis kompensera sin elanvändning genom ett vindkraftsprojekt och sin dieselanvändning genom ett biodieselprojekt.

Kopplingen kan också bygga på branschtillhörighet – ett bolag som tillverkar drycker kan kompensera genom ett projekt som bygger på vattenrening, ett textilföretag kan kompensera genom energieffektiviseringar inom textilindustrin, och en orga- nisation vars uppgift är att främja teknikexport kan kompensera med projekt som bygger på just teknikexport från hemlandet. Kopplingen kan också vara geografisk – ett företag med många leverantörer eller kunder i Indien kanske tycker det är bäst att klimatkompensera med ett projekt från samma land.

Var klimatkompensationsprojektet är beläget, vilken teknik det använder och vilken bransch det tillhör saknar betydelse för klimatet, men kloka val av projekt kan göra kommunikationen mer slagkraftig och värdeskapande.

Ta inte ut något i förskott

Vid kommunikation om klimatinitiativ är det viktigt att skilja på vad man har åstadkommit, och vad man siktar på att göra framöver. Det är viktigt att mottagaren förstår vad som är vad: om ett företag ger intryck av att redan ha gjort mycket mer än de faktiskt har riskerar de att få obekväma frågor om vilseledande marknadsföring eller ”greenwash”.

Detta är särskilt viktigt när det gäller klimatkompensation, eftersom klimatkompensation ofta får mycket uppmärksamhet, och eftersom det finns exempel på organisationer som talat varmt om sin kompensation som något de redan gjort, trots att klimatnyttan inte skulle komma förrän många år senare – och inte alltid blev av.

På sidan 26 beskrivs skillnaden mellan att tillgodoräkna sig klimatnyttan i förväg, vid beslut om att investera i ett projekt, eller i efterhand, när det är bevisat att satsningen faktiskt gav en viss klimatnytta. Den tidigare diskussionen på sidan 26 – 32 handlade om hur man undviker att göra osäkra investeringar, men frågan är minst lika viktig utifrån ett kommunikationsperspektiv: när är det okej att säga att man har klimatkompenserat?

Exempel: STR klimatsäkrar Sveriges trafikskolor

En stor klimatsatsning av Sveriges Trafikskolors Riksförbund (STR) har under året underlättat trafikskolornas möjlighet att bli Klimatsäkrade. Detta innebär att trafikskolorna på ett enkelt sätt kan ta ansvar för sin klimatpåverkan och klimatkompensera den för att göra minsta möjliga klimatpåverkan.

För att trafikskolorna ska minska sin klimatpåverkan måste de gå igenom fyra steg. Dessa steg är; beräkning av verksamhetens klimatpåverkan, framtagning och genomförande av åtgärdsplan för att minska utsläppen, klimatkompensation av det som återstår och tillsist kommunikation av det som åstadkommits. När dessa fyra steg är avklarade är trafikskolan Klimatsäkrad.

– Trafikskolorna är en del av problemet när det gäller negativ miljöpåverkan. Att klimatsäkra trafikskolans verksamhet handlar både om ansvar och trovärdighet, säger Pia Söderlund, miljösamordnare STR. Service AB. Trafikskolorna möter runt 100 000 körkortstagare varje år som de är med och påverkar mot ett mer hållbart bilsverige.

När man investerar i energieffektiviseringsåtgärder berättar man inte hur mycket förbrukningen sänkts förrän man faktiskt vet det. Med klimatkompensation bör man tänka likadant.

Enklast är kanske att ställa samma frågor i ett annat sammanhang:

• När man investerar energieffektiviseringsåtgärder, är det vanligt att man talar
  om hur mycket pengar som investerats, eller om hur stora besparingar initiativet kan leda till i framtiden – men man säger inte ”vi har sänkt vår energiför- brukning med X%” förrän åtgärden faktiskt har genomförts och utfallet har beräknats.
• Om man orsakar ett kvicksilverutsläpp kan man initialt kommunicera att ”vi kommer att städa upp det här”, men först när man verkligen gjort det vågar man säga ”nu har vi städat upp det”.

Utvärdering av klimatbegrepp

I kommunikation av klimatkompensation förekommer ofta uttrycket ”klimatneutral”, vilket syftar på att företaget har beräknat och fullt ut kompenserat klimatpåverkan från en organisation, en produkt, en tjänst eller liknande, som på grund av kompensationen nu kan betraktas som klimatneutralt. Många lägger också in i begreppet att man gjort åtgärder för att åtminstone i någon mån minska den klimatpåverkan som behöver kompenseras.

Detta begrepp, och dess engelska motsvarigheter ”climate neutral” eller ”carbon neutral”, har fått en bred spridning och används till och med av FN. Det har en del fördelar – det är ett intuitivt och kortfattat sätt att visa vilken ambitionsnivå man har för sitt klimatarbete.

Det finns dock en del att ta i beaktande vid val att klimatbegrepp:

• Begreppet ”neutral” är absolut och förutsätter en tydlig och odiskutabel gränsdragning runt den produkt eller organisation som ska bli klimatneutral. Det finns inga enkla sätt att dra sådana gränser.
• Begreppet ”neutral” låter färdigt, som om det inte fanns mer att göra. Även om de flesta organisationer som använder sig av begreppet har långtgående strategier, riskerar man att åtgärderna kommer i skymundan på grund av debatten kring kommunikationsbegreppet.

Klimatkommunikationsstandard ISO 14021

Rekommendationer för användandet av klimatneutralbegreppet ges i ISO-standarden 14021. Där står det att en produkt som kallas Klimatneutral ska ha ett Carbon footprint som är noll. Beräkningen av produktens Carbon footprint ska genomföras enligt aktuella standarder exempelvis ISO 14040 (LCA), ISO 14064 (GHG) och på PCR enligt ISO 14025.

Om klimatkompensation har använts för att minska produktens Carbon footprint ska detta beskrivas tydligt:

• Vad i produkten har kompenserats
• Klimatkompensationen ska vara spårbar
• Vilken typ av projekt kommer kompensationen från

I första hand ska produktens Carbon footprint minskas genom resurs- och energieffektivitet eller konvertering från fossila bränslen.